(En lång hednisk dikt inspirerad av Jorden som tempel och min plats och känsla mitt upp i alltihop. Jag skriver spontant, aldrig korrigerat, så det här är skrivet precis som det "kom"....)

 

Jordens Tempel

byggd av gnistrande snökristaller,

med luften full

av vargavinters friskhet,

så vill jag leva i Trollrike

så vill jag vandra på Älvstig

På mossbädd,

på mjuka kullar,

Bland mörkgröna, resliga furor,

Mina tankar vandrar…

…in i Jordens bultande hjärta,

där runors tydning får sitt svar.

Det ekar mellan klippornas kärva väggar.

En ödslighet,

En lugn värld,

Där det vilda djurets ande bor.

Dit reser jag i nattens drömmar.

Dit vandrar jag på solvarm barrstig.

Bara, nakna fötter

hud mot hud

med Jorden, Modern.

 

Allting vaknar

Allting gryr.

Jag hälsar Jordens nya morgon.

Knoppar brister

Jorden gäspar

och kisar upp mot blommors citrongula själar

Som dansar nyvaket i vårvinden.

Jorden har dragit bort sitt tjocka snötäcke.

Natten,

Jordens vackra kalla natt,

är slut.

Bjarkas kraft är vår kraft.

Hon är smidig, stark och stor.

Hon böjer sig för vinden,

Följer med den smidigt,

I vetskap om att allt är som det skall.

Om vi låter det vara…

…som det är…

…som vattnets milda porlande

klockrena skratt

i den svarta skogsbäcken.

Min vandring vill följa

bäckens slingrande, virvlande mönster.

 

Där skymtar svagt och dimmigt

som en trolsk aning;

Näcken.

Han spelar sina locktoner,

Medan blommorna i hans hår

slår ut

och jorden jublar, sjunger, lever, älskar.

Jag följer den solvarma stigen

Och världen smakar hallonrött och honungsgult

och skogen är ett magiskt, djupgrönt tempel,

där jag dyrkar mina gudar.

De som andas och lever i klipporna,

i djuret,

i bäcken,

i furan och björken…

…ja…i allt…

 

Stigen sprakar och brinner i orange, rött och gult.

En himmelsblå, mogen klarhet lyfter livsandarna

denna Jordens kväll.

Solen går ned, dämpar sitt ljus

Och sprider det milt

i aftonrodnad.

Alverna tisslar och tasslar

Under det färggranna hösttäcket.

De gamla granarnas ständigt gröna själ

och lövträdens eldsfärgade flyende prakt

bär vårens morgondagg

och sommarens middagssol

i sig.

Det som varit.

Alla tider.

Det som skall komma.

Vindens viskning blir högre;

de gamla gudarna ropar ut

Naturens tidsåldrars visdom

i vindens dån.

Bara den som inte vill förstå,

kan undgå att höra.

Årshjulet har nått sin slutpunkt.

Slutet är början.

Spöklikt blekgrå skuggor

drömmer i trädens nakenhet.

En värld mellan världarna.

Jordens hjärta bultar.

Hon slumrar,

fryser lätt

och längtar efter ett tjockt snövitt täcke

att värma sig under.

 

Natten är svart

 stjärnklar

och solen lever i de oföddas rike.

Mörkret ger oss mod,

stora gåvor minsann.

Gör oss kloka och varsamma…

om vi vill.

 

Återigen…

Med luften full

av alla vargavintrars friskhet,

den stilla lycka min själ är.

Så vill jag leva

Så vill jag vandra

Och det är då jag alltid

kommer hit…

….tillbaka…

till Jordens Tempel

i vinterskrud.”

 

/Marie Morgana