Kvinnan i drömmen är väl kanske den som drömde (dvs jag) och i detta fall även den som läser berättelsen (dvs du, om du så vill:-)

 

Hon följde en enorm bisvärm. Den förde henne över ljusa ängar och hagar, genom djupa mörka skogar och utför branta berg. Hela tiden höll hon blicken fäst på bisvärmen. Ömsom var den ett par meter över marken, ömsom långt uppe bland molnen så den såg ut som ett mörkt band som slingrade sig genom luften.

Hon tyckte att hon aldrig släppte den ur sikte ens för en bråkdels sekund, men plötsligt stannade hon andfådd och tittade sig lite förvirrat omkring. Vart tog bisvärmen vägen? Hon kisade upp mot himlen. Solen strålade från en klarblå himmel och där, rakt framför solen, såg hon bisvärmen igen. Hon kisade igen för att kunna se rakt in i ljuset, se vart den var på väg. Då såg hon konturerna av en stor fågel, men rätt som det var såg den ut som en bisvärm igen. Hon gick i ganska sakta mak nu och kunde ändå följa bisvärmen med blicken.

 

Doft av hav och sälta och en frisk bris nådde henne och hon gick i den riktning där havet troligen låg. Nu hördes ljudet från vågor som slog mot klippor och mycket riktigt där framme skymtade havet, lika blått, ja blåare än himlen! Då såg hon bisvärmen igen. Ett par meter ovanför marken for den fram utmed strandkanten. Ivrigt sprang hon efter den igen.

 

I ena änden av stranden låg en stor mörk grottöppning. Bisvärmen försvann in där och hon följde efter. Väl inne i grottan såg hon inte vart bisvärmen tagit vägen. Men mitt framför henne på marken låg en bit av något som såg ut som en honungskaka från en bikupa. Hon tog upp den och tittade på mönstret av sexkantiga former. Det var vackert! Hon höll det mot grottans öppning där solljuset tittade in. Hon tittade på den gyllengula kakan som  solens strålar förgyllde ännu mer. Men vad märkligt! Nu kändes det som om den var gjord av något annat. 3 stycken sexkantsformer, 3 hexagoner, bestod "kakan" av, men såg snarare ut som den var gjord av någon gulaktig metall. Guld?! Den gnistrade och glimmade av solens strålar.

 

Av någon anledning kändes det inte relevant längre att följa bisvärmen. Istället gick hon ut ur grottan och satte sig på en bergshäll för att titta ut över havet. Hon kände sig lugn och avslappnad. Vädret var perfekt; varm sol och en svalkande lätt bris. Hon beundrade det märkliga föremålet hon höll i handflatan. Solens strålar fick den att glimma och gnistra oupphörligt. Det var som att den innehöll en vibrerande passionerad känsla och skönhet som ville komma fram och ut.

 

"Ser du formen?" sa en röst plöstsligt. "Kan du läsa den?" Hon tittade sig snabbt omkring men såg ingen. Havet låg märkligt stilla, förutom en enda vild och yr våg mitt fram. Häpet konstaterade hon att rösten kom från havet. Och ännu mer häpen var hon över sin egen reaktion, att det hela kändes som den mest naturliga sak i världen.

 

Vågen dansade runt, formade sig som stora vingar och så var allt stilla igen. En omisskännligt kvinnlig röst talade till henne. Det var märkligt nog som om den var i henne och i havet samtidigt.

 

"Det är hexagoner du håller i din hand", sa rösten. "Sexkantsformer, de bär på information".

 

"Siffran 6 kan vara en vägledning, titta på de sex trådarna som tillsammas väver hexagonens form".

 

Hon tittade noggrannare på den gyllene saken nu. Tittade en bra stund coh kände sig sömnig. Hexagonen i hennes hand blev allt suddigare. Då såg hon en antydan till en blåaktig tråd utmed hexagonens ena kant. Den vävde sig framåt och gick över i nästa kant och antog en blålila nyans som vävde fram en röd nyans på nästa kant. De sex trådarna hängde samman men gick att urskilja som sex olika partier tack vare färgskiftningarna.

 

Efter en stund blev synfältet skarpare och de tre hexagonerna glimmade som guld återigen. Hon slöt handen och la handen med hexagonen mot magen. En värme spred sig uppåt mot hjärtat och nedåt mot underlivet.

 

Nu kände hon tydligt, "hörde", röstens fyllighet, varm och mjuk som len honung uppfyllde den hela henne:

 

"Det är inte själva siffran som är det väsentligaste. Den är sekundär. En hjälpreda. En Vägledning", sa rösten i henne.

 

"Det är formen som är avgörande, formen som i sig innesluter och representerar en kraft som är på väg att återhämta sig."

 

"I mig eller i världen i övrigt?", undrade hon.

 

Rösten svarade kort: "Vad är skillnaden?", och fortsatte sedan:

 

"Sök rätt på hexagonens innehåll. Hon är dold, gömd och närapå glömd."

 

En krusning förökade sig över hela vattenytan och med den försvann rösten. Men hexagonerna glittrade och värmde hennes hand. Hon stoppade den i fickan och kände värmen från den nästan bultade mot höftbenet. Hon kände sig lugn, glad och stark när hon gick från havet in mot land. En svag vindpust rörde vid henne och hon vände sig hastigt om och för en hundradels sekund såg hon, långt ute på havet, konturerna av en enorm feminin gestalt formad av bara vatten."

 

När hon vaknade ur drömmen låg snön kvar här och där ute. Men den varma somriga känslan från drömmen fanns kvar...och hon visste att den skulle fortsätta vara där, för det var en dröm och en saga som inte fick glömmas, gömmas eller döljas...

 

"Hexagon...ser du formen? Kan du läsa den"?